Klubbenhalvöns historia

Människor har bott och verkat på Klubben, det vi idag kallar Klubbensborg, i åtminstone 300 år – sannolikt betydligt längre. Mälaren – inte minst dess isar om vintern – var i äldre tider den viktigaste transportleden mellan sjöns olika ”tätorter” t ex Birka, Helgö, Gamla Uppsala och Sigtuna och destinationer vid Östersjön. Farleden strök alldeles förbi Klubben. För tusen år sedan passerade säkert vikingarnas drakskepp här. Kanske sökte man emellanåt lä eller inväntade vind i sundet mellan den sydvästra stranden och ön Klubben. Landhöjningen har senare förenat dem båda. Den markanta strandprofilen fungerade säkert som landmärke för de sjöfarande.

Trafiken ute på vattnet låg bakom den första fasta byggnaden vi känner till på Klubben. Det är ”Merklubbens” krog, dokumenterad åtminstone från 1680-talet. Forskarna anser att Mer är samma ord som märr, alltså häst. Klubben är en benämning som förekommer för att beteckna ett mindre berg eller höjd som är tydligt urskiljbar i landskapsbilden.

Detta äldsta hus är det vi idag kallar Fader Höks krog – det namnet kan man tacka Carl Michael Bellman för. Någon krögare med det namnet finns dock inte i mantalslängderna. Däremot existerar han som sådan nere i Fittja. Det var kanske där som skalden hämtade sin inspiration. Hur som helst vet vi rätt väl hur stället tedde sig kring 1750 med hjälp av en annons där det utbjuds till försäljning. Till huset eller rättare sagt husen för det är ju två som är sammanbyggda hörde då bl.a. ett uthus, ett fähus med särskilt stall, en bod och ett brännhus. På den tiden brände man sina starkvaror hemma. Vidare fanns det två kringgärdade ängstäppor och dessutom fina kryddgårdar. Skogen ovanför gav tillräckligt vedfång för uppvärmning.

Nästa byggnad i ålder är Värdshuset Klubben, uppfört någon gång i mitten av 1700-talet. Båda krogarna har blivit odödliga genom Bellmans försorg. Han beskrev dem och trakten rätt ingående i Fredmans epistel nr 49 – ”Landstigning på Klubben”, som är en rolig läsning på många sätt. Skaldens närvaro i trakten berodde på att han var svåger till Claes Arrhén von Kapfelman; ägare till den ca 1753 uppförda herrgården på Hägersten, belägen på höjden ovanför Axelsbergs centrum.

Hur länge krogarna fanns kvar är oklart, men mycket tyder på att de blev utkonkurrerade av ångbåtarna. Dessa började uppträda under 1820-talet och förde ofta restauration ombord, vilket rimligen berövade krogarna en del av deras kunder. Vidare innebar de ångdrivna fartygen att åtskilligt seglande tonnage försvann, vars besättningar tidigare vid bristande eller felaktig vind i stället gått i land och besökt utskänkningslokalerna på stränderna.

När så propellern ersatte skovelhjulet som framdrivningsmetod för ångbåtarna kring 1850 kunde farkosterna dessutom gå in vid småbryggor. Detta var i sin tur förutsättning för de sommarnöjen som nu började uppföras nära huvudstaden, framförallt på Mälarsidan. Bland de allra tidigaste var – de ännu bestående – Gunnarsberg och Johannelund, vilka ligger omedelbart öster om Klubbenhalvön. De lär ha tillkommit mot slutet av 1850-talet.

Inte mycket senare uppfördes de träbyggnader som alltjämt finns kvar på själva Klubben bland annat Sjövillan, Uddvillan och Tornvillan. Den sistnämnda även då kallad Klubbensborg uppfördes av slaktmästare Andreas Wallin, som hyrde ut lägenheter till sommargäster. Enligt inskription på en av takstolarna skedde uppförandet redan 1869. Klubbenområdet hade tidigare hört under Hägerstens gård men ägdes vid denna tid av lektor P M Elmblad. Han var en av tillskyndarna bakom den Missionsskola som öppnades i Johannelund ditflyttad från Grythyttan. Under ledning av pastorsadjunkten D A Ärnström bedrevs bibelstudier i form av ettåriga kurser. Verksamheten flyttade senare till Bromma.

Övervåningen i Tornvillan hyrdes i många år av apotekare Lundberg, innehavare av Stockholmsapoteket Morianen, undervåningen av hans dotter och svärson läkaren Anton Bergh.

I början av 1880-talet förvärvades hela Klubbensborgsområdet av professor Gustaf Retzius och hans hustru Anna, som sökte en avskild, naturskön plats inom reseavstånd från huvudstaden och med storartad utsikt över Mälaren. På höjden ovanför Klubbviken lät de uppföra Sagatun, en alldeles annorlunda byggnad i imiterad, fornnordisk stil som försågs med drakslingor, ornament och tankespråk ur Havamal efter götiska ideal. Gustaf Retzius var en mångfrestare av rang, hade tjänster som professor vid Karolinska Institutet och var en tid redaktör för Aftonbladet och invaldes dessutom i Svenska Akademin. Anna ägnade sig åt en mångsidig social och kulturhistorisk verksamhet och stiftade bl.a. Sveriges första kvinnoförening. Efter att inledningsvis förfäktat progressiva och liberala idéer blev dock makarna efterhand med moderna mått alltmer reaktionära. Det hindrade inte att många välkända kulturpersonligheter besökte dem på Sagatun, t ex Zakarias Topelius och Viktor Rydberg.

Paret Retzius bodde inne i Stockholm i det s k Spökslottet, Drottninggatan 116, och använde Sagatun som sommarbostad. Professorns mor Emilie bodde i Uddvillan tvärs över Klubbviken. Anna var mycket naturintresserad och lät bl.a. plantera en del ovanliga växter i området. De flesta är borta men i slänten från udden ner mot viken finns ännu några akacieträd från hennes tid.

Makarna Retzius var barnlösa och testamenterade Klubbenområdet till Vetenskapsakademin som lät arrendera ut husen som sommarnöje. Retzius gamle kusk Frans Andersson bodde dock kvar i området långt in på sin ålders höst. I slutet av 1930-talet sålde akademien Klubben till Stockholms stad, som i sin tur sålde markområden ovanför halvön som kort tid därefter bebyggdes med flerfamiljshusen vid Klubbacken och Brådstupsvägen.

Informationen ovan är hämtad från Bo G Halls historieskrivning om Klubben

Föreningen Fritidsgården Klubbensborg igår och idag

Verksamheten på Klubbensborg har bedrivits i samma regi sedan 1938. Ett antal SMU-föreningar i södra Stockholm, bildade 1937 en ”sommarhemskommitté” och hyrde gården Pettersberg i Mälarhöjden. Tyvärr fick man bara vara där en sommar eftersom gårdens ägare ville sälja och föreningen hade inte råd att köpa den. Föreningens ordförande fick dock kännedom om att det fanns möjlighet att hyra husen på Klubben-halvön av Vetenskapsakademin och så blev det. Senare sålde Vetenskapsakademin allt till Stockholms stad men föreningen fick fortsätta att hyra. Ett lämpligt namn för det nya ungdomshemmet skulle tas fram och en tävling utlystes. Ellen Asp kom med namnet Klubbensborg och vann en bok. Sedan dess så har namnet funnits kvar och till slut blev föreningens namn Fritidsgården Klubbensborg.

Begreppet sommarhem var ett i frikyrkorörelsen vanligt begrepp, man flyttade helt enkelt ut en del av verksamheten i ”det gröna” för att ge ungdomar och vuxna en möjlighet att idka samvaro under sommarmånaderna. Inte sällan vistades man några dagar av sin semester på sommarhemmet.

Många timmars frivilligt arbete har byggt eller renoverat sommarhemmen runt om i Sverige, på Klubbensborg har oerhört många ideella timmar och gåvor bidragit till att husen blivit renoverade och möjliga att använda.

Från början var det bara Uddvillan som föreningen hyrde för sin verksamhet men under årens lopp så har verksamheten flyttat in i all byggnader på området. Länge var det bara sommartid som man kunde nyttja området då det var mycket primitiva förhållanden som rådde. El drogs till området först 1953 och vatten några år senare. Det innebar mycket praktiskt arbete under sommarmånaderna med att bära vatten, elda i de vedeldade spisarna och sköta latriner.

Bara ett år efter det att föreningen börjat nyttja Klubbensborg för sin verksamhet bröt andra världskriget ut och det innebar ransonering, så det var inte lätt att ordna med servering, få tag på fotogen till lampor mm. Det finns mycket intressant läsning i föreningens arkiv där man kan förstå under vilka förhållanden man fick jobba, ansökan om ransoner gjordes, dessa fick hämtas ut på vissa ställen och allt skulle redovisas. Men samtidigt var det kanske just kriget som gjorde att Klubbensborg blev en sådan populär samlingsplats. Sverige var förskonat från krig men sattes i beredskap. Detta innebar stora förändringar och begränsningar i vad man kunde göra på sin fritid. Många har vittnat om hur mycket föreningens verksamhet har betytt för dem under åren. I takt med att medlemmarna i de olika församlingarna som utgör föreningen Klubbensborg, precis som många andra, har skaffat sina egna sommarstugor, båtar och reser utomlands på sin semester så har verksamheten vänt sig mer och mer till allmänheten.

En omfattande renovering gjordes av Stockholms stad i mitten av 1970-talet för att rädda tre av husen som var i mycket dåligt skick till eftervärlden och för att göra det möjligt att använda dem även vintertid.  Husen som renoverades var Fader Höks krog, Sjövillan och Värdshuset Klubben. Senare så följde renovering av Tornvillan och Uddvillan i föreningens regi. En stor milstolpe för föreningen var när vi 1998 fick möjlighet att köpa husen på halvön samt teckna ett tomträttsavtal.

Redan 1988 hade föreningen köpt Gålögården ute på Gålö, en fin lägergård i skärgårdsmiljö som är flitigt använd för läger, skolresor och konferenser. Ett omfattande arbete med renovering har lagts ner även där.

Det sista tillskottet till föreningens verksamhet är husen på ön Lindholmen i Mälaren utanför Gröndal, som köptes den 1 januari 2000. Där finns mycket att göra för att bevara den redan nu unika miljön. Idag kan viss verksamhet bedrivas sommartid även om förhållandena är primitiva.

Från det att Klubbensborg, vår huvudanläggning, har varit en mycket enkel sommaranläggning så kan vi idag erbjuda bra boende och ändamålsenliga lokaler för olika aktiviteter. Föreningen bedrivs utan vinstintresse och får inte några bidrag. Utöver de anställdas arbete bygger verksamheten på frivilliga insatser av de olika församlingarnas medlemmar och andra vars hjärta klappar för Klubbensborg, Gålögården och Lindholmen.

Ett av föreningens syften med verksamhet är att erbjuda mötesplatser för rekreation, reflektion och eftertanke. Miljön där våra tre anläggningar ligger är idyller i eller nära storstaden Stockholm och vi tror att sådana andrum behövs i ett samhälle med ett allt högre tempo.